I tid och otid

…och vissa dagar önskar jag att jag hade vaknat i tid!

Det är ytterst sällan jag drömmer något, som gör att jag vaknar oavkortat. Denna morgon var dock ett undantag.

Maxipad (ja, en jävla HTC Sensation, det fick bli en sån efter det att någon fick för sig att norpa Ajfåninan ur bröstfickan en sommarnatt i Stockholms tunnelbana, men hörlurarna fick jag behålla… tills vidare. Nu är även dessa borta!) väckte mig med sin väckningssignal, som jag aldrig kommer ihåg hur den låter, men den får mig alltid att tänka på en ”plingplink” version av introt till ”Arkiv X”, och som vanligt hör jag första gången den börjar plinka till (till skillnad från Mini-X så har Maxipad vett nog att inte sluta ringa förrän jag, antingen stänger av larmet, eller snoezar…wtf). Maxipad fick stående ovationer (bokstavligt talat… alla ledder, bredder och längder) när vi i början av vårat förhållande kunde konstatera att jag helt enkelt var tvungen att vakna, öppna ögonen och vara i ett någorlunda alert tillstånd för att kunna tysta Maxipads larmfunktion. Dock blev väckningsriten slentrianmässig, och sedermera upptäckte jag att den var utrustad med en fysisk ”somnaomochaldrigmervaknaitid”-knapp (en av de få fysiska knappar som finns på denna historia. Apple tyckte sig vara snåla med sina knappar på sina vidunder…men jag kan erkänna att Maxipad slår detta vidunder på den fronten med hästlängder! Två fysiska knappar sitter på denna…vilket gör den stort sett taktilt oorienterbar). Denna knapp har stimulerat mitt undermedvetna, så till den grad, att jag numer inte längre behöver anstränga mig för att komma åt ”somnaomochaldrigmervaknaitid”-knappen. Fiffigt!

Eftersom högtalaren på telefonen är totalt värdelös, och det knappast går att lyssna till nerladdade poddar från gamla sommarpratare, så är Maxipad även blåtandad (vem fan kom på detta?! Bluetooth…den ska dö!) till min kåtrosa dator (eftersom min gamla dator så gärna ville följa med Ajfåninan samma afton i Stockholms undre värld), så vaknar jag inte bara av att Maxipad börjar plinka och ha sig, den kåtrosa datorn ska också stämma in. Dock hänger den inte med i svängarna, så den halkar alltid efter en sekund eller två. Med andra ord, det låter förjävligt när jag ska till att vakna.

Denna ”somnaomochaldrigmervaknaitid”-knapp har stimulerat mitt undermedvetna att själv ta hand om detta med ”jagbehöversova…bortheladagen…helsthelaveckanomjagsåfick…fasthelsthadejagvelatsovabortrestenavåret”-behovet. Det vill säga:
-Jag behöver inte längre bry mig om att stänga av larmet! det är så fiffigt, att telefonen vibrerar, vilket gör att jag med hjälp av dessa högfrekventa vibrationer, kan leta mig till telefonen med en hand (som jag inte har kontroll över), som sedan letar reda på första bästa upphöjning på någon kortsida…och som sen trycker på denna upphöjning, och vips kan jag sova en stund till! Ofta hör jag bara första signalen, resten hör jag inte ens (att stänga av larmet helt, är dock omöjligt, så bra muskelminne har jag inte!).

Ja, det var min vardagliga väckningsmetod…som gett mig många extratimmar i sängen (Mini-X däremot, var väldigt frikostig med detta! Där behövde jag bara härda ut en minut, sen slutade den självmant). Denna morgons väckningsmetod var…inte lika mjuk som vanligt.

Det var länge sen jag drömde något, som fick mig att vakna till (upprepning: tre). Efter att ha vaknat av första väckningen av Maxipads, och Minis (datorn) taktlösa körsång, somnade jag om, och sov som en stock. Sen vaknade jag tio minuter efter att jag skulle ha börjat, och gick till jobbet omgående. Orsaken var följande:

Jag hade tagit på mig rollen som barnvakt till min minsta lillasyster (snart två år liten) för en dag. Något jag såg fram emot, att återupptäcka världen genom en tvåårings ögon, glädje, och energi. Vi påbörjade dagens höstexkursion på en campingliknande plats, nära kusten. Efter att ha gått en bit ut mot kustområdet för att upptäcka de kala stenhällarna, började det att blåsa kraftigt från det öppna vattnet, såpass kraftigt att denna lilla, nästan två år liten, flicka ramlade omkull av den kraftiga vinden, och jag fick agera vindskydd för henne ett antal gånger för att hon inte skulle blåsa iväg från mig. Jag bestämde mig för att vi helt enkelt skulle avsluta vårat försök till att utforska stenhällarna med allt vad det innebär, och fortsätta utforskningen av världen på andra sidan av den vindpinade trädridån en bit in på land. Promenaden från stenhällarna vid strandkanten besöktes frekvent av dessa starka vindar, och att ta sig fram tog en stund, då vi inte kunde röra oss när det blåste som värst. Hon skulle blåsa bort från mig, och jag kunde själv inte hålla balansen i den starka höstvinden.

Väl bakom denna skrala skyddande ridå, kunde hon själv luttra runt i sin rosa overall, såsom bara ett barn kan göra med sin säregna, spattiga gångstil och små, korta, energiska armar viftandes, klappandes och slängandes omkring sig, smånynnandes på någon okänd visa, för att plötsligt stanna upp, viska energiskt:
-Dä! och peka mot något, som det oftast bara är barn som ser.

Efter att ha spatserat på detta vis, och studerat allt som var värt att stanna upp vår färd på, skymtade vi en gård bakom en träddunge. Hon bestämde sig för att vi skulle gå dit, och det gjorde vi. Vi började gå mot gården. En nedgången gård, där färgen flagnat, fönster krossats, takpannor spruckit. En gammal gård, som en gång i tiden hyst både liv och rörelse, men som nu stod där, tomt och öde. När vi kom fram blev vi bemötta av något som liknade ett sommarläger för barn med diverse funktionshinder av varierande natur. Nyfiken som ett barn är, tultade hon fram till dessa andra barn, och började leka med de. Själv kunde jag inte förmå mig att delta i deras lek. Jag kunde helt enkelt inte delta. Jag kunde inte förmå mig att närma mig dessa barn. Jag kunde inte. Det enda jag kunde göra, var att sätta mig på en sten, och förtvivlat upprepa:
-Varför? av åsynen av dessa barn. Jag kunde inget annat än att bara sitta där, och se på medan min lillasyster glatt lekte med de andra barnen, som till synes inte verkade reagera på hennes närvaro. Det var som att all deras glädje, allt deras hopp, all deras energi hade sugits ur de, när de likgiltiga, apatiska vandrade omkring på gårdsplanen. Jag kunde inte annat än att sörja över att dessa barn skulle behöva komma till liv, komma till ett liv i utanförskap, till en förställd kropp som inte kunde förmå den innevarande själen att upptäcka det lilla här i världen på riktigt nära håll. Det jag dock var mest förtvivlad över, där jag satt och blickade ut över gårdsplanen, var att dessa barn, inte verkade känna varken glädje eller sorg. De vandrade bara oroligt omkring på gårdsplanen, helt tysta, för sig själva. Den glada lilla tvååringen vandrade glatt omkring bland de andra barnen, och försökte enträget att skapa kontakt med de. Det var som att hon inte existerade i deras närvaro. Det var som att ingenting fanns. Det var bara jag, min lillasyster, och dessa apatiska barn på denna nedgångna, överväxta gårdsplan.

Till slut bestämde jag mig för att torka tårarna, och ta med mig min lillasyster och lämna gårdsplanen bakom oss, för att hitta nya områden att upptäcka. Hon fick sätta sig på mina axlar, så skuttade vi glatt iväg. Vi lämnade den sorgliga gårdsplanen bakom oss, vi lämnade de icke kontaktbara barnen bakom oss, vi lämnade de ensamma barnen bakom oss, vi lämnade en gårdsplan fylld av apatiska själar bakom oss. Vi fortsatte vår färd tillsammans, mot nya upptåg.

-Adäh! hörde jag det glada lilla livet på mina axlar började ropa frenetiskt, och pekade mot något som liknade ett annat hus. Denna gång ett modernt hus, inte som den gamla, slitna gården, med flagnande färg, krossade tegelpannor, trasiga fönster. Denna gång kom vi fram till något som var invirat i en byggställning, något som var på väg att byggas. Ett ljust, tomt betongskelett. Jag bestämde mig för att vi skulle leka kurragömma i denna tomma, sterila, moderna byggnad. Jag satte ner henne, öppnade upp plasten så hon kunde gå in i huset. Själv tyckte jag att jag kunde ta en cigarett innan jag följde efter. Så långt kunde hon ändå inte ta sig på egen hand.

Hennes jollrande röst ekade glatt mellan de sterila väggarna i byggnaden, bakom plasten. Jag hörde hur rösten, de små klampande stegen rörde sig i byggnadens ljusa, tomma skelett, utan fönster. Luften var kall, rå, fuktig. Ovälkomnande. Precis som byggnaden. Det klampande ljudet, det jollrande skrattet dämpades allteftersom, för att till slut ha slukats av byggnadens kalla, ogästvänliga själ. Jag tänkte inte på det. Jag lät det vara, tills jag hörde en röst bakom mig, högt upp. Samtidigt som jag vände mig om, hörde jag henne ropa:
-Hej! Hej! jag såg hennes hand, frenetiskt vinka mellan byggställningens stolpar och brädor. Hon hade hängt sig ut genom ett av fönsteröppningarna till byggnadens betongskelett. Panikslaget ropade jag:
-Stanna där! Klättra ner där du kom ifrån! ropade jag samtidigt som jag började klättra på byggställningen. Hon tittade på mig med sitt leende ansikte, samtidigt som jag försökte så snabbt jag bara kunde, ta mig upp till henne, fyra våningar upp.

Efter att ha kämpat mig upp för byggställningens kalla, kala, hala stomme, stod jag på samma våningsplan som hon. Hon tittade på mig:
-Adäh! utbrast hon samtidigt som hon pekade på mig, och sken upp i ett leende, som jag sett så många gånger förr. Ett leende som får en att släppa allt som har med ovidkomligheter, allt som gör en upprörd, allt som får en på dåligt humör att göra. Hela ens liv sugs bort i ett svart hål, och kvar blir jag med henne. Hennes leende ansikte. Hennes livfulla uttryck. Hennes glädje. Andfådd som jag var, försökte jag att hålla henne kvar där hon var, i en fönsterglugg, hängandes på bröstkorgen med huvudet utanför:
-Stanna kvar där du. försökte jag frammana så lugnt jag bara kunde, samtidigt som tankarna om att jag aldrig någonsin skulle släppa henne ur mitt synfält, någonsin, upprepade sig i mitt sinne. Mellan den glesa byggställningen och den sterila fasaden var det ett mellanrum, stort nog för att ett barn skulle kunna falla ner. Jag såg hennes korta armar sträckte sig efter byggställningen, som att hon skulle klättra över till spången jag försökte ta mig fram på. Hon hasade sig allt närmare kanten för att nå stålröret. Jag gick sakta fram, för att inte hetsa henne till att göra några hastiga, oväntade rörelser.
-Snälla, var bara stilla! När det här är över, ska vi sätta oss tillsammans, jag ska krama om dig, jag ska aldrig mer släppa dig förrän vi är tillbaka i säkerheten. Jag ska aldrig mer göra om detta! viskade jag panikslaget för mig själv, med darrande röst, samtidigt som jag sakta gick mot henne.

Jag ser hur hon lägger båda händerna på stolpen framför sig. Jag ser hur hon koncentrerat ställer sig på alla fyra. Jag ser hur hon tittar upp på mig där hon står med båda händerna mot stolpen. Jag ser hur hon ler mot mig igen. Jag ser att hon stampar mot fönsterkarmen. Jag hör hur hon utbrister i ett glädjespridande:
-Titta! och börjar studsa mot fönsterkarmen. Jag ser hur hon tittar ner mot marken, fyra våningar ner. Jag ser hur hon återigen tittar upp på mig. Det glada, extatiska ansiktet, inramat i en ljusrosa- och mörkrosarandig mössa med tofs, är utbytt mot ett panikslaget barnansikte. Jag står där, förstenad. Ett par meter från henne, med vetskapen att om hon faller, kommer ingen att få se henne igen. Hon kommer aldrig mer att få se någonting. Ingen kommer någonsin kunna ta del av hennes glädje. Ingen kommer någonsin att få se henne le. Ingen kommer någonsin att få känna hennes kramar. Ingen, någonsin. Jag är på gränsen till att bryta ut i gråt, när jag gör ett sista, desperat försök till att försöka rädda henne, där hon står på alla fyra, balanserandes mellan en byggställning och en fönsterkarm. Ett sista desperat försök att försöka avverka de sista metrarna mellan mig och henne. Mellan säkerhet, och död.

Mina första språngsteg gör att hela ställningen gungar till, och jag ser hur hennes panikfyllda ansikte sakta sänks, hela kroppen sänks. Paniken i hennes ansikte försvinner, och ersätts av ett uttryck, så likgiltigt att barnen på gårdsplanen verkade vara fulla av liv, glädje, energi. Hela hennes kropp befinner sig under ställningens instabila, gungande våningsplan. Jag ser hur en hand förlorar greppet om stolpen, och genom springan mellan två bräder, fick jag se hennes bleka, rosiga ansikte, en sista gång, innan jag i ögonvrån ser den andra handen glida av stången, och hon faller handlöst mot marken. Jag tittar ut över kanten, från där jag står. Kroppen faller ytterst långsamt mot marken. Roterar sakta i sin färd mot den hårda asfalten. Jag intalar mig själv:
-Det kommer gå bra! Det går inte så fort! Hon kommer klara sig! chocken över situationen gör mig paralyserad. Kan inte röra mig. Kan inte agera. Kan inte tänka. Bara titta på, inget göra, medan ett liv faller mot marken. Halvvägs hinner tiden ikapp mig, och allting går helt plötsligt väldigt fort. Tystnaden. Kylan. Den ogästvänliga miljön gör sig påtaglig. Kroppen rycker till, och stannar plötsligt. Kort efter möts mina öron av ljudet av en barnkropp som krossas mot asfalten. Ett ljud som etsar sig fast i mitt medvetande. Ett ljud som aldrig skulle komma att försvinna ur mitt medvetande för resten av mitt liv. Ett ljud, som skulle komma att följa mig, likt min egen skugga.

Jag blickar ut i intet. Jag blickar ut över området, och konstaterar att det är såpass dimmigt ute, att jag bara kan se marken. Ingenting om var jag befinner mig. Jag kan bara se asfalten under mig, där ett barn ligger i sin rosa overall och rosa mössa. Jag är tyst. Väntar på livstecken från den stillaliggande kroppen. Ingenting. Ingenting syns, ingenting hörs. Allt är tyst. Allt förblir tyst. Ett liv, så glatt, så bekymmerslöst, finns nu inte mer. Det enda som återstår är en livlös kropp, i en färgglad overall mot den blöta, kalla, mörka asfalten.
-Det här kommer jag aldrig att kunna hantera! var min första tanke, när tankeverksamheten började komma igång. Beslutet var enkelt. Jag kommer aldrig att kunna berätta detta för hennes föräldrar! fortsatte mitt psyke, kroppen var fortfarande paralyserad av hela situationen. Utan att tänka, tog jag ett steg ut från ställningen, och kände hur jag tyngdlös föll mot marken. Jag kände ingen panik, ingen ångest. Ingenting. Jag kände en lättnad över att inte behöva berätta detta för någon! Jag kände en lättnad över att detta skulle förbli min hemlighet. Jag kände en enorm lättnad över att jag inte längre skulle behöva leva med orden:
-Jag orsakade ett barns död! hängandes efter mig. Jag skulle undfly allt sådant. Jag skulle bli ett med alltet!

…och sen vaknade jag! Tio över åtta, när jag skulle ha börjat åtta! Fantastiska va! Det är mornar man önskar att man faktiskt gått upp en timme innan, så man hade sluppit två jobbiga ting! Men icke! Lättja går före dygd! …och jag vill aldrig mer drömma något liknande!

… orka…

Fyfan, fick en snilleblixt (brukar få såna titt som tätt) häromdagen, och kom på att jag borde försöka summera ihop en liten berättelse för min egen framtid… men jag gör som vanligt:

-ORKA! och skiter i det för tillfället! En vacker dag kommer ändå allt att vara glömt, och även jag (ju förr… desto bättre)! Och ja, det blir värre.

Soppa

Hej hopp, så det sket sig i det blå skåpet!

Visste att jag inte borde beblanda mig med relationer, men så gjorde jag det ändå! Och här står jag nu, med ett mycket schizofrent ego, och en framtidsvision mindre. Det är så jag har lust att… ja! Vad har jag egentligen lust till? Antagligen idiotförklara mig för resten av livet, och aldrig utsätta mig för något dylikt… igen!

-Skam den som ger sig! är ett uttryck för optimisten. Själv tycker jag:

-Skam den som aldrig ger upp! mycket mer passande. Varför enträget söka efter något, som man vet aldrig kommer infinna sig, och speciellt hos fel personer!

Vill minnas när jag vid ett (berusat) tillfälle hävde ur mig följande mening, till min intet ont anande familj:

-Jag tror jag träffat någon! redan då visste jag att det skulle skita sig. Vad hade jag räknat med? En åldersdifferens på 17 år, en (rabiat) ex-fru… släng in ett barn på det, och ett avstånd på en bit över 20 mil! Det är som upplagt för ett misslyckande. Men, är man både dum (vilket jag absolut måste vara, vad än Mensa påstår), och naiv (ja, jag kan till och med vara det också! Det kan verkligen inte bli värre…), så agerar man fan inte rationellt!

Hur länge ska jag behöva sitta och vräka i mig denna mögliga glass? Sist jag utsatte mig för något dylikt, slutade det helt enkelt… i katastrof det också! Då fick jag lära mig att jag inte kan hantera mina egna känslor (under en period var jag trots allt helt rabiat, inte många pinnar som stack ut på rätt ställen), än mindre ge utlopp för dem på ett någorlunda ”korrekt” sätt. Fast då var det också ett avtrubbat rövhål jag hade kärat ner mig i (börjar ana ett mönster här…).

Aja, det kommer gå över, så småningom! … frågan är väl bara hur länge jag måste vänta tills det gjort det, har en tendens att glömma saker väldigt fort.

För att citera min mormor:

-Lär dig livets stora gåta. Älska, glömma och förlåta! den första hoppar jag gärna över (när det gäller människor), den sista vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till,  men den mellersta, är ett livsord att ta tillvara på!

Blev det som det skulle, eller blev det något annat?

Vad gör man om livet inte riktigt blev som man tänkt sig? Trycker på den mikroskopiska reset knappen med en penna? CtrlAltDelete:ar arslet av sig tills man äntligen fått systemet att stänga av sig? Håller avstängningsknappen intryckt lite för länge? Vad gör man när man hamnat i en situation man egentligen inte alls vill befinna sig i?
- Byt jobb, och flytta! men, som det verkar se ut i dagens läge, så är vi unga till för att utnyttjas för företagets egen ekonomiska vinning. Det känns ju bra, att reducera sig själv till en slit-och-släng-vara, som endast existerar för att behaga andra när det passar sig! Något jag inte ens skulle röra vid med en pinne, om det nu hade varit möjligt. Finns andra människor till sånt! Jag är inte villig att utföra ett jobb där jag gagnar andra, på min egen bekostnad! Det blir bara fel.
-Utbilda dig till nåt du vill bli istället! tror inte att det finns någon högskoleutbildning för att bli lik! Möjligtvis scenskolan, men det är väl bara en extremt liten del av utbildningen som går åt till att vara just ett lik! Utöver det så känns skolbänk inte alls lockande, snarare tvärtom: motbjudande.
Vad i hela fridens namn tar man sig till då? Utveckla elallergi, och bosätta sig mitt i skogen, få ett anfall bara för att någon dragit en elledning över tomten…3 kilometer längre bort, och måste ha koltabletter för att bli bra! Vilket liv! Nä, det enklaste hade nog varit att börja om igen! Men det går inte, om man nu inte tror på reinkarnation. Då är det tämligen enkelt att starta om! Men om man är som mig, och inte tror på något, speciellt inte mänskligheten, vad ska en ta sig till då? Finns det ens några alternativ?

Sylvester

Höll på att döpa min… :S …vår…hans (?!) katt till Sylvester till en början. Mest för att det var så jäkla gay, att det var korrekt. Det fick dock bli en Fritz, och en Freja! Freja kom jag visserligen inte så bra överens med, men Fritz däremot, han blev min dumma gullesnupp som sällan kunde koppla ihop smalt räcke, högt fall, och hårt underlag till något negativt. Men det var inte den Sylvestern jag syftade på! Tänkte mer på en anna Sylvester, nämligen sylvester.se! Kommer ihåg när jag som… vad kunde jag ha varit då? Tolv, tretton, kanske! Ja, jag tror nog faktiskt att det var närmare tolv, än tretton, som jag gladeligen blev medlem på den sajten! Såg inget fel med det då! Men… ja! Då kan man nog fråga sig vad för slags föräldrar man…ok! Det där får jag nog ta om: FÖRÄLDER (!) man har, som faktiskt tillåter sin tolv/trettonåriga son att bli medlem på en sådan sida.

 

Hur skulle jag själv gjort, om jag hade barn! Jag skulle antagligen starkt uttrycka mitt missnöje, och sen skita i vad ungen gjorde, och sen låta ungshelvetet komma springande tillbaka, gråtandes efter att ha blivit butträjpad av halva NAMBLA som haft Sverige-besök, med orden:

-Vad var det jag sa! Jag sa att du var för ung för det, men ville du lyssna? Nä-ää! Det ville du inte! Men NU kanske du kan tänka dig att faktiskt lyssna på vad mami har att säga till dig! för att straxt senare, återigen få plocka upp ett gråtande barn, någonstans i centraleuropa, då denne blivit rånad, drogad och mordhotad efter en utekväll i Berlin, i cirka sextonårsåldern.

 

Kanske inte riktigt så ”KRAV-märkt” skulle jag nog inte uppfostra mina barn… eventuella barn… adopterade barn… köpta barn! Går nog att svulla åt sig en flock kinesbarn för en billig peng, kan dock bli lite svårt med pappersarbetet väl tillbaka i detta land. Går det att buda över barn från Kina till Sverige? Går ju att skicka djur interkontinentalt, så varför inte barn! Eller hyra en container på ett fraktfartyg! Då kan jag ju frakta hit hur många som helst, det blir trots allt ett visst svinn på dem, kan jag tänka mig. Dem som jag personligen inte vill ha, kan jag ju alltid ge bort i present! (hej familjeliv.se’s diskussionsforum, här är jag! Och ja, jag är sinnessjuk och borde låsas in, kastreras, könsstympas…och allt det där andra ni vill utsätta mig för! Gör nåt konstruktivt istället för att sitta och läsa mina irrationella tankar om det mesta, och gör slag i saken och se till att barnen i världen får det bättre, donationer hjälper föga!…slut parentes) Vem vill inte ha ett gulligt litet barn att ha i en väska under armen, som man ha kläder på, som man kan gå runt med på stan i koppel, plocka små kluttar som den släpper ifrån sig i tid och otid, ja…barn är väl ändå fantastiska! Så hårar de inte så fasligt heller! Lätta att potträna…fast det var ju inte barnen jag tänkte på nu! (Tänk vad mitt undermedvetna jobbar hårt! Om jag kunde jobba lika hårt som detta, så skulle jag ha kunnat gått i pension för flera minuter sen! …men så är psykik och fysik helt skilda saker! Jag är…glad om jag tar mig till jobbet inom en tidsfrist på fem minuter efter att jag börjat!) Det var Sylvester!

 

En fantastisk sajt! Man kunde ha näsdukar för alla sexuella preferenser man gillade att utföra, och bli åsamkad. Helt fantastiskt! Jag förstod inte riktigt vad alla näsdukar betydde, men jag vill nog minnas att jag fick för mig att:

-Ju fler näsdukar, desto bättre! det var bara det att det fanns två ”bakfickor” en som visade vad man ville bli utsatt för, och en vad man ville utsätta andra för! Min ”Utsätta andra för”-ficka, fick nog nöja sig med en näsduk! Den andra fickan…skulle nog vilken rövslyna som helst bli stolt över! Där kunde man direkt se vilka som gillade vad, i sängen (och även sånt som borde utföras i lättavspolade utrymmen, dessvärre är det inte alla som förstått att man inte bör bajsa på varandra på matbordet, eller för den delen, i sängen). Kommer inte ihåg vilka näsdukar som betydde vad, men det fanns en hel del att välja på! (Och för er på famileliv.se som hängt upp sig på min barnasyn, kan jag meddela: gå in på …eller asså, googla ordet ”bög” så får du se vad som dyker upp… och för den som inte kan koppla ihop en kontakt med ett vägguttag, synd för dig, för du har, och kommer verkligen missa en massa här i livet… …som att det egentligen är ganska torrt och tråkigt. SLUT, PARENTES).

 

Efter att ha varit medlem på den sidan ett par år, så blev det en betalsajt (ja, jag fick ett antal moraliska uppläxningar av…diverse personer), och jag övergick då till QX.se istället! Mycket tråkigare! Istället för att det var en virtuell, naivistiskt målad tegelvägg, så fick jag då nöja mig med att leva i ett virtuellt vardagsrum, som mer liknar min nuvarande lägenhet! Sterilt, vitt och väldigt tråkigt (förutom deras ganska underhållande, dagliga undersökningar, som jag flitigt deltog i). Även där fick jag moralsmisk av bögmaffian, var ju trots allt bara fjorton… och bekräftelsesökande som jag var på den tiden, så rodnade jag likt en flicka, när hon för första gången fått se en erigerad penis, varje gång någon inte hade en moralisk kaskadspya att välla ut över mig.

 

Efter att QX.se, blivit qruiser.com, så blev även detta en betalsajt, och som numer har blivit en ren och skär…ja! Man skulle kunna likna det med en porrsajt, fast gratis, om man nu kan stå ut med att leka privatdetektiv för att hitta ”bra” filmklipp, och köa för att…få sin tillfredsställelse i sin ensamhet! Något som inte existerade i min ungdomstid…oj, vad mor skulle ha fått jobba hårt för att inte få en porrskadad son, eller för den delen dator… …fast det blev den ju! Lyckades en gång få dit en riktigt maffig bakgrundsbild med tre killar som hade lite skönt med varandra, och en tillhörande skärmsläckare! Gissa vem som fick skulden först (det fanns två av det manliga könet i huset vi bodde i då! Den ena var hennes sambo, den andra var jag). Det var en rolig förklaring till varför det var en sån bakgrund, med tillhörande skärmsläckare, på Hennes dator. Hade själv ingen förklaring på hur den kommit dit, hade bara porrsurfat lite, och vips fanns den

 

Fast bäst var det ändå när Hon hittade mappen för ”Mottagna filer”… ojojoj! Det var ett utbrott som skulle få vem som helst att vilja ta livet av sig, omedelbart. Men det spelar ingen roll, för Hon kommer inte ihåg något av detta nu… (frågan är om Hon verkligen kommer ihåg så mycket om just min barndom, börjar bli mycket skeptisk till detta). Men det allra bästa var ju när…jag stort sett tvingade mig själv, att outa mig som trettonåring för henne! Det var definitivt en historia i sig! Det började ju med bakgrundsbilden, och skärmsläckaren, och ”Mottagna filer”-mappen (kom ihåg att rensa den mappen från allt, och glöm för fan inte att rensa skräpkorgen. Blir ganska svårt för en lekman att hitta igen det sen!), som sen eskalerade till ett inferno av moralkakor till höger och vänster, gliringar om det mesta (kan nog bli så att jag går in lite närmare på detta i framtiden, vi får se), och inte den minsta tillstymmelse till varken förståelse, eller acceptans! Nej, nej! Det har varit raka puckar, från första sekunden:

-Det är onaturligt! Det är äckligt! Jag kommer aldrig bli farmor! Jag hade också såna tankar i din ålder, men så var det inte! och än idag, åtta år senare, så kommer det små grodor (för att inte påstå att det blir rena rama midsommarfirandet emellanåt när man ska titta på små, lustiga grodor som bara väller ut, likt en tsunami)

 

… finns ett…fanns ett program som hette ”På minuten”, och det programmet skulle jag aldrig kunna vara med i! Det skulle bli ämnesflykt, efter tre sekunder. Aaa, mmm, så kan det vara! Aaa, så är det!

Nu var det inget!

Det är fredag, jag sitter på jobbet…och allt är sådär lugnt som det blir fram mot midnatt! Smäller igång TV:n och tänkte ”Nu ska det bli härligt att bara fläska ner sig i soffan och bara titta på massa bra TV!” det visade sig, som allt annat här i livet, vara helt fel! Absolut ingenting! Bara dynga! Tänkte sen i mitt stilla sinne att ”Men, då kan jag ju lyssna på P1! De brukar alltid ha något vettigt att vila öronen emot!” tänkt och gjort. Av med TV:n, in med fjärrkontrollen i frysen, och på med radion ”…bla bla bla Kairo… bla bla bla Libyen… bla bla bla Egypten… bla bla bla FN… bla bla bla flyktingar… bla bla bla revolution… bla bla bla rebeller… bla bla bla Mullah Muhammed Omar!” av med den, för det har verkligen inte varit något annat än nordafrikanskt krafs som sänts på den kanalen de senaste månaderna! Jag står inte ut med ett ord till om något av detta!

På med TV:n igen, och fastnar för…håll i dig! För nu blir det åka av: en dokumentär om Dag Hammarskiöld! …det eller någon amerikansk kärleksfilm, eller ”han som äter allt som rör sig, inklusive boldiglarna som krälade upp i kuken”-programmet, eller utstå ett par timmar med ”dvärgar som bankar arslet av varandra, av ingen som helst anledning”. Det blev verkligen en pissig afton detta! Ytterligare en pissig afton, i ett pissigt liv!

 

”Kom å ta mig långt härifrån, långt härifrån, långt härifrån!” frågan är bara ”Hur långt, är tillräckligt långt?!”

Tillhörigheter på vift!

Jag och mina jävla tillhörigheter! Det räckte väl med att jag blev av med stort sett alla…nä, jag blev fan i mig av med alla tillhörigheter den gången! Det enda jag fick behålla…var en väska med kläder! En jävla resväska med kläder! Jo, jag tackar ja! Om det skulle vara någon väska som de jävlarna skulle ha snott, så var det väl för fan den som skulle kunna innehålla mest grejer av värde! Men nejdå! …aja! Bajsasamma!

 

Efter en tågresa till Uppsala, så konstaterade jag, återigen (!) att mjukisbyxor endast är till för att visa kukbula! Spelar ingen roll hur liten snase du har, det putar ut i alla fall, vare sig du vill det eller inte (ganska trevligt inslag dock…mer mjukisbyxor till herrskapet). Det är väl det enda paket som ett par sådana byxor kan husera. Allt annat som går att stoppas i fickorna, alltid ramlar ur…i tid och otid! Tack vare detta mjukisfenomen så blev jag en gång tvungen att införskaffa mig en ny mobil, för att jag fått för mig att jag tappat Jalou någonstans, och att någon plockat på sig denna lilla historia (den är så liten, att den nästan försvinner in i örat när man pratar i den). Den låg i bilen, visade det sig ett par månader senare! Denna gång var det, återigen, dags för att tappa bort saker! Mobilerna fick jag behålla denna gång (dock), men plånboken!

 

Med den insikten vid ankomsten, fick mig att vilja lägga mig på spåret, och invänta nästa tåg! Två plånböcker på en sommar, är…två plånböcker för mycket under ett och samma kalenderår! …eller kanske en halv! Plånbok nummer två, borta! ”YES! HÄRLIGT!” var det första jag tänkte ”Och här ska jag nu vara i 5 dagar framöver! HALLELUJA! Det finns ingen gud, bara mänskligt jävelskap!” (mer eller mindre självförvållat, dock). Denna gång var det dock så att jag faktiskt TAPPAT plånboken, och inte att någon norpat åt sig den, och jag är ingen anhängare av att bära runt på kontanter (trots att det var meningen att jag skulle ha en plånbofax med allt i, och en mindre plånbok med bara kontanter, annars sitter jag där sen, med telefonbanken i högsta hugg ”Men, bara EN femhundring till, det har väl ingen dött av!” men inte då! Den planen sket sig, som alla andra planer jag får för mig), så särskilt stöldbegärlig var den inte heller, och jag tappade den på ett SJ tåg (usch! Den resan är ett kapitel i sig)! Hade mina aningar om att den skulle komma tillbaka, och hade inte någon större anledning att oroa mig (körkortet hade jag dock mer än gärna tappat bort, för jag ser ju inte ut…som folk på det!)

 

Det var med måttlig besvikelse, jag dagen efter fick ett samtal (svarar ju aldrig när okända nummer ringer), och där var helvetet. Undrar vad den stackarn tänkte när han plockade upp det där körkortet ”Vad fan är det här för jävla kåkfarande pundarskabb!” (kåkfarare och pundare är jag inte, men lik förbannat skabb…fast kåkfarare…höhö, kukfarare…och pundare, kanske är en karriär att satsa på ändå! Inte behöver man tänka så mycket på vad som skulle hända, bakom låsta dörrar).

 

Uppdrag ”Upplockande av borttappad plånbok/Våga vägra förvara annat än ‘paket’ i mjukisbyxor” inleddes, och sedan avslutades. Den stackars konduktören undrade verkligen om det verkligen var jag på det där jäkla körkortet! Fyfan, är så jäkla less på att få höra ”Är det verkligen du!” och ”Vart tog håret vägen?” …eller varför inte behöva svara på denna ”Vart tog hakan vägen?” ”Jo serru, den hyxade jag av i en hiss för ett par år sen, tillsammans med håret, sen dess har jag varit ren!” BLÖH! Hatar mitt jävla körkort! …för att inte prata om passet, som jag gjorde när jag var …ung! Bilden ser mer ut att vara ett ”Såhär ser en nazze ut!”, från någon tidning, vid namn…ja, kanske Frida!

 

Nytt pass, nytt körkort, PRONTO!

…trekvartslägesrapport…

Vilket år! 2011 kommer nog antagligen att förpassas till samma avdelning som 2010, ner i påsen, och ut i soptunnan! Vill varken veta av detta, Eller föregående året! Helst vill jag slippa tänka på att det är nästan 4 månader kvar att genomlida av detta helvetesår, frågan är bara vad 2012 kommer att butträjpa en med! Det kan, liksom, inte bli värre! 2011 började lite skäligt, och sen började det hela urarta sig ordentligt! Trodde på riktigt, att en blomstrande framtid låg i antågande…det var en missbedömning på ungefär 180 grader!

Efter att ha fått genomlida en ännu varmare sommar, fått ändtarmen uttöjd ytterligare några decimeter, åt alla håll och kanter, på grund av ödets blåvalsstora butträjparkuk. I dagens läge innehar jag en dator, en mobil (jodå! Hård åtgång på mobiler i mitt icke existerande liv), och en framtidstro mindre! Att jag aldrig lär mig! Ju mer saker jag tenderar att få för mig att göra, desto större blir nederlaget, när jag efteråt, återigen fått sopa upp kvarlevorna av något som sett ut att ha innehullit…innehållit…vars innehåll kan ha varit något glädjefyllt. Likaså denna gång! Fast jag tror dock att det denna gång är…lite mer ångestladdat än tidigare. Nåväl, bara att bita ihop och aldrig mer befatta sig med varken människor, transportmedel, kommunikationshjälpmedel, försäkringsbolag, eller ens bolag, för den delen…det blir bara fel! Har alltid blivit fel, och det kommer alltid att bli fel!

…vem/vad bestämde att just jag var en lämplig personlighet att slaska runt med? Finns andra som råkar ut för än värre grejer, men som inte tar åt sig så mycket av något alls…en annan sätter sig i ett hörn, med emo-fiolen i högsta hugg, så fort något oförberett händer! Men men…ingen fara! Jag tänker inte gör så mycket mer detta år, aldrig någonsin! Jag ska sitta på min fetnande häck, tills någon får skrapa ut mig härifrån.

*mjäpning på hög nivå*

Vad händer när man dör? Egentligen. Det har alla funderat på, och alla kommer få reda på det! Av alla möjliga, och omöjliga, teorier om vad som skulle kunna tänkas ske, måste ändå tanken av att tvingas leva om samma liv, en gång till, vara den mest ångestfyllda teorin. Den minst plågsamma är nog att det faktiskt inte händer något alls.

Apropå att leva om livet, en gång till. Hur skulle det bli då?! Skulle det vara exakt samma liv, eller skulle det ske någon liten förändring som skulle få allvarliga konsekvenser (nu behöver inte uttrycket ”allvarlig konsekvens” per automatik betyda något negativt, kan lika gärna vara positivt, bara det att skillnaden är markant… fast å andra sidan, vad är positivt, vad är negativt?!) från det tidigare livet. Eller skulle det bara bli en ”favorit i repris”, helt enkelt.

En annan teori skulle vara att födas som någon helt annan/något helt annat, vilket känns lite sådär reinkarnerat. Reinkarnerat och fantasilöst, precis som att det bara skulle finnas ett bestämt antal ”själar” som måste återanvändas, om och om igen.

… apropå återvinning! Det mesta fungerar efter samma princip, så om vi tar vattnets kretslopp, så skulle det innebära att även själar har ett kretslopp, där molnbildningen hos vattnet, är själva befruktningen för ”själen”, där regndroppens slag mot marken motsvarar själva födseln av denna ”själ”. Till en början är det ju bara en droppe vatten, som sen råkar absorberas av marken, alternativt ett vattendrag… något som skulle kunna liknas vid ett missfall… … för att sedan sugas upp i något annat, något levande, samla på sig diverse skräp, för att sedan renas genom att bli till ånga… och sedan ett moln… och så börjar det om! Det är inte bara vattnet som har ett liknande kretslopp, det mesta har någon form av kretslopp, så varför inte ”själar” också! Nåväl…

Om jag nu återgår till att leka med tanken att jag skulle tvingas leva om detta liv… igen! Hur skulle det då bli? Skulle det bli samma lika som denna omgång (23 år med… stort sett ingenting… förutom en hund, och två marsvin…), eller skulle något ändras. Vad skulle ändras?! Om det så bara vore en ändring som fick inträffa för varje gång, så vet jag vilken ändring jag hade velat ändra på till nästa gång. Visserligen finns det en massa ändringar jag skulle vilja ändra på, men det finns en ändring som skulle ha kunnat ändra, stort sett hela nuvarande liv. Frågan är bara hur den ändringen skulle yttra sig. Till det positiva, eller till det negativa. Skulle livet ha blivit bättre, eller sämre?! Det skulle i alla fall ha blivit ett litet mer normalt liv, så normalt som ett skilsmässobarn kanske kan få det… eller, hade det ens blivit någon skilsmässa då?! … en sak är då säker, jag hade då definitivt inte suttit här i dagens läge! Definitivt inte. … var hade jag suttit då?! *kliar upp en kal fläck på skallen*

Vad skulle ha varit annorlunda, om syster varit fullt fungerande (om nu en människa någonsin kan bli fullt fungerande). Ja, det skulle i alla fall inte ha varit fullt så många sjukhusvistelser, land och rike runt. Det hade inte heller inneburit ett lika självisolerat liv (syskon interagerar med varandra, trots allt… trots att det inte alltid är av… vänlig art), inte heller fullt lika ensamt. Det är trots allt bara 1.5 år emellan oss. Den största skillnaden hade nog varit att jag inte hade flyttat från Uppsala (efter gymnasiet) till Mora (mitt livs absolut största misstag!!!!!!). Hade jag ens flyttat från Uppsala i så fall?! Var hade jag befunnit mig, denna kväll, 2011-06-22… alldeles för tidigt på morgonen (läs alldeles för sent på morgonen). Vad hade jag gjort, respektive inte gjort i dagens läge?! … vem hade jag varit?!

Om vi skulle eliminera ”bostadsort Mora” ur ekvationen, så kan jag konstatera att det jag uträttat i denna sta… detta samhälle, skulle vara förgäves. Vad har jag egentligen uträttat här, bortsett från att ha bajsat på en chocolat, nyårsfirat med en venezuelian, mosat en gubbe, retat upp en hel ”förort”. Inte mycket det inte. Det är saker som… inte bekommer mig så mycket.

Något som jag funderar på för tillfället, är:

-I så fall, hade jag ångrat att jag inte hade träffat en viss herre?! något jag inte kan svara på i dagsläget, eftersom framtiden inte är här just nu (jo, nu kom en liten framtid… men den är inte tillräckligt avlägsen för att kunna ge något svar… … men det ska jag snart bli varse om!). … men fan! Nu halkade jag in på det ämnet också! Vad fint. Riktigt fint! Det är så jag vill klia mig i analen med en spikklubba (växten alltså… … … kan bli en rejäl åktur!)

Det känns som att det är dömt att misslyckas! Det är nästan bara att gilla läget, för så jävla bra är det inte. Men så är jag fantastisk på att hålla mig fast vid självdestruktiva vanor. Spelar ingen roll vad det än är! Det känns bara säkert att ha någon form av trygghet att det faktiskt är så. Det okända är värre än det som för tillfället är känt, oavsett om det okända är 15.000 gånger bättre än den befintliga situationen. Så länge det inte är alltför nerskitet, så är det ok. Men när blir det egentligen nerskitet?! Om jag hade haft en bekant med liknande livsföring, så skulle… ja, hur skulle jag förhålla mig till honom?! … antagligen slå till den fan med en stekpanna, och hoppas på att åtminstone en benflisa hamnade på rätt ställe i hjärnbarken!

Re… kreation